Ålands jakter

FOTNOT: Den här sidan är alltid under utveckling, och beskriver vår egen syn på jaktens utveckling. Vi forskar kontinuerligt och gör vårt bästa för att använda säkra källor, men lite spekulation bjuder vi på.

 

Modernare jakter

Om vi börjar kronologiskt omvänt och tittar på de jakterna (och i viss mån även galeaserna) som överlevt eller till och med byggts i modern ålder, så kan man se flera tendenser som är ganska typiska för den åländska och åboländska skärgården. Jakterna har en mast med stående gaffel (dvs gaffeln sänks inte ned för att ta ned storseglet, utan seglet dras in till masten med hjälp av ”gårdingar”), asymmetriskt råtoppsegel och för två eller tre försegel (stagfock, klyvare och jagare, alternativt stagfock, inre klyvare och yttre klyvare). Det är den riggen som allmänt verkar benämnas ”jaktrigg” på Åland. I princip samma rigg kallas också för kutterrigg och sluprigg, men det främst svenska beteckningar.

Skroven på de jakter som dokumenterats bäst är mellan 12-22 meter långa över däck, och har ett längd/bredd-förhållande på nästan 3:1, de är alltså ganska breda i förhållande till sin längd. De är grundgående och lastdryga i likhet med jakter från exempelvis Roslagen, men till skillnad från dessa har de åländska nyare jakterna nästan alltid betydligt rakare och mera lodrät stäv, och ofta till och med klipperstäv. Sannolikt kan det hänga samman med de längre resor över havet som gjorts av de åländska jakterna; antingen har man provat ut en stävform som passar bättre i sjögång, eller så har man låtit sig inspireras av de fartyg man mött på resorna. Sannolikt är det en kombination av bägge.

Vi kan med hjälp av fotografier och delvis målningar och modeller gå tillbaka så långt som till ca 1870-talet och se att de tendenser som fanns då verkar ha hållit i sig ända tills jakterna slutade användas under första hälften av 1900-talet.

 

Galeasen ALBANUS med sin ”moderna” ganska lodräta klipperstäv. Bild från Albanus facebooksida.

 

 

Sannolikt ursprung

På Åland användes länge storbåten som husbehovsbåt och marknadsbåt. Man använde den utan kajuta för fiske och transport av djur och människor. Den fungerade som kyrkbåt. Man satte en kajuta på den när man åkte på marknadsresor. Den kunde utrustas med lösa ”skidbord” för att kunna lasta mera. De bönder och fiskare som levde nära vattnet var beroende av storbåtens flexibilitet.

Storbåten är väldokumenterad genom flertalet rekonstruktioner och böcker (bland annat ”Storbåten förr och nu” av P-O Högnäs och J. Örjans). Den förekom ganska sent riggad med ett symmetriskt råsegel, se exempelvis fotografiet på fembelbåten FRAMTIDEN nedan. När den riggen fasades ut ersattes den av en gaffelrigg av holländsk modell med ett storsegel med kort gaffel och ett till två försegel. Den riggen är i vissa avseenden betydligt mera lätthanterlig, inte minst på kryss när man måste stagvända ofta. Traditionellt var man van vid att ro sina båtar när seglingen inte lyckades, men det verkar som att den holländska gaffelriggen på kort tid blev väldigt populär.

Fembelbåten FRAMTIDEN med ett symmetriskt råsegel. Bild från internet

 

 

Det är sannolikt att den riggen gjorde det möjligt för båtarna att växa, eftersom de kunde seglas oftare och inte behövde ros i lika stor utsträckning. Däremot förändrades inte skrovformen som den kanske borde gjort för att segla väl med den holländska riggen, och båtar som tidigare varit väl balanserade och lätta på rodret blev ofta mycket lovgiriga. Det är också en fördel med rårigg att båtar som är väldigt utlagda i fören för att inte tryckas ner lika lätt, men det behövs inte på samma sätt med gaffelrigg, och ger lätt en stampig gång i motsjö.

Under 1800-talet kom flera marknadsförändringar; man hade länge varit begränsad till att sälja gårdens produkter på de marknader man besökte, och ren lastfart var inte tillåten för allmogen. I samband med de politiska oroligheterna under mitten på 1800-talet så verkar detta förbud dock antingen upphävts eller ignorerats och vissa individer och sammanslutningar började syssla enbart med godstransport till sjöss på beställning av andra.
Resorna blev också längre. Från att ha besökt Stockholm, Åbo och Helsingfors så blev Reval (Tallinn) och Riga vanligare mål.

Man känner också till att flera storbåtar antingen däckades eller byggdes däckade, bland annat på Kökar, och benämndes kajutbåtar. De är i de flesta avseenden väldigt lika jakter.

 

Jaktens utveckling

Därmed är egentligen grundförutsättningarna för jakten som båttyp givna; man hade en rigg som kunde göras större och hanteras av mindre besättning, alltså kunde båten växa. Det var tillåtet att segla frakt åt andra, vilket innebar att båten inte längre behövde vara lämpad för flera ändamål som tidigare, utan man kunde specialisera den för lastfart. På grund av marknaden och politiken valde man att göra längre resor över havet än tidigare, vilket säkert inspirerade ett mera havsgående skrov än storbåten hade.

Baserat på det så har ALANTA växt fram. Skrovet är ett storbåtsskrov, med lite mera lodrät förstäv för att ta sjöarna bättre. Hon är däckad som en kajutbåt, och riggad som en jakt från 1870-talet, när de första fotografierna börjar dyka upp. Det finns tyvärr ingen exakt förlaga, men ALANTA är baserad på allt material vi har kunnat sammanställa, och i den mån det dyker upp relevant ny information kommer hon också att förändras för att bli en så trogen rekonstruktion som möjligt.

 

Dela med dig!